Ingen reell höjning av basanslagen
Det är med viss besvikelse vi läser den forskningspolitiska propositionen som presenterades i måndags (DN Debatt 28/11). Regeringen verkar uppriktig i sin strävan att satsa på forskning och innovation. Men tyvärr har de missat basanslagens betydelse för att nå många av målen som de sätter upp, skriver Göran Arrius, Saco.
Publicerad: Torsdag 1 dec 2016
Senast uppdaterad: Fredag 2 dec 2016
Det hotar inte bara forskningen, utan även utbildningskvaliteten på universitet och högskolor. Det krävs mer än fromma förhoppningar och fluffig formuleringskonst om Sverige ska kunna konkurrera med kunskap.
Saco har länge argumenterat för höjda basanslag, det vill säga att en större andel av de totala forskningsresurserna går direkt till universitet och högskolor. Vi har också betonat vikten av tydligare karriärvägar, en breddad syn på vad som är meriterande vid tjänstetillsättningar, ökad rörlighet för forskare och förbättrad samverkan mellan forskning, utbildning och omgivande samhälle.
Det är glädjande att Helene Hellmark Knutsson och resten av regeringen åtminstone delvis har lyssnat. Tyvärr tycks de ha lättare för retorik än matematik och praktisk politik. För det behövs betydligt skarpare förslag och betydligt mer resurser för att trygga forskarnas villkor och säkra Sveriges ställning som kunskapsnation.
Det stämmer förvisso att forskningsanslagen ökar med drygt 2,8 miljarder kronor fram till 2020. Men endast 1,3 miljarder går direkt till universitet och högskolor. Merparten går alltså till andra forskningsfinansiärer och utförare. Andelen basanslag kommer inte att öka, utan fortsätter att vara ungefär 43 procent. Det är magstarkt att kalla detta för en prioritering.
Kanske är det just därför det är så få praktiska förslag i propositionen. Höjda basanslag är en förutsättning för mycket av det som regeringen vill uppnå. Utan höjda basanslag är det svårt att planera strategiskt och långsiktigt, svårt att fastanställa forskare och svårt att förbättra villkoren. Detta påverkar inte minst jämställdheten på högskolan.
Forskningspolitik och utbildningskvalitet hänger ihop. Fasta, trygga tjänster ger forskarna möjlighet att satsa på undervisning och utveckla utbildningarnas kvalitet. Otrygga forskare som lägger stor del av sin tid på att jaga externa medel har svårare att ta långsiktigt ansvar för kvaliteten i utbildningen. Många forskare gör ändå sitt yttersta för att ge bra utbildning. Men det kräver ofta övertidsarbete och leder i längden till en ohållbar arbetssituation. Dessutom måste det löna sig meriteringsmässigt att vara en bra lärare. Utbildningskvaliteten är alltså starkt beroende av forskarnas villkor.
Alla kan göra fel, som tur är kan man ändra sig. Regeringen har fortfarande chansen att i framtida statsbudgetar öka andelen direkta anslag till universitet och högskolor och samtidigt vidta kraftfulla åtgärder för att höja kvaliteten på utbildningarna. Då kan morgondagens studenter få en bra utbildning som vilar på forskning i världsklass. Och Sverige kan även i framtiden konkurrera med kunskap i en alltmer digitaliserad och globaliserad värld.
Replik på debattartikel av Helene Hellmark Knutsson (S):
"Höjda basanslag ska öka kvaliteten i forskningen" införd på DN Debatt 28 november 2016.