Privata företag betalar allt sämre för högskoleutbildning

Utbildning måste löna sig. Du ska få betalt för tiden och energin som du lägger ner på att utbilda dig. Det är genom kunskap vi skapar tillväxt och utveckling och bygger framtidens välfärdssamhälle.

Ett sätt att beräkna lönsamheten av högskoleutbildning är att jämföra lönerna för högskoleutbildade med lönerna för gymnasieutbildade, den så kallade högskolepremien.

Flera studier visar att den ökade från början av 1980-talet fram till 2001, bland annat som en konsekvens av ett ökat behov av högskoleutbildade på arbetsmarknaden.

Men början av 2000-talet markerar en vändpunkt. Saco presenterar i dag nya beräkningar som gjorts med hjälp SCB:s lönestrukturstatistik.. Sedan 2001 har högskolepremien sjunkit och förändringen är särskilt tydlig i privat sektor.

För högskoleutbildade i privat sektor har premien fallit med 24 procent. Motsvarande stora fall syns inte i offentlig sektor. Det är tydligt att det har tillkommit faktorer på 2000-talets arbetsmarknad som pressat ner lönerna för högskoleutbildade och det i synnerhet i näringslivet.

Det är svårt att fastställa exakt vad som driver trenden, men det finns flera tänkbara faktorer.

Den som ligger närmast till hands är att konkurrensen om jobben har ökat på grund av att arbetsgivarna har fler högskoleutbildade att välja emellan. Arbetsgivarna kan då anställa till relativt lägre löner och på så vis pressa lönerna för högskoleutbildade. Det är en utveckling som är tvärtemot vad som skedde på 1990-talet då både premien och antalet högskoleutbildade ökade markant.

Utvecklingen kan också bero på förändringar av faktorer som påverkar arbetsgivarnas efterfrågan på personal. De faktorerna kan vara flera. En möjlighet är att digitaliseringen numera medför en effektivisering av de högskoleutbildades arbetsplatser där vissa typer av jobb helt enkelt rationaliseras bort. Signalen från arbetsgivarnas lönesättning är då att det behövs färre personer med högskoleutbildning.

Den lägre lönepremien kan förstås också bero på utbildningssystemet. Betygsinflation medför att betygen inte speglar elevernas faktiska kunskaper. Problemet kan förstärkas i högskolan.

Högskolans budget beror på studenternas genomströmning, vilket ger incitament att ytterligare dra ned på kunskapskraven. Universitetskanslersämbetets utvärderingar visar också att ungefär var fjärde utvärderad utbildning har bristande kvalitet, vilket spär på problemen.

För arbetsgivare blir det då svårt att värdera vilka kunskaper som de högskoleutbildade har med sig ut på arbetsmarknaden. De kan hantera det på två sätt. Dels genom att mer noggrant granska personer vid anställningar, vilket gör att det tar längre tid för nyexaminerade att få ett jobb. Dels genom att anställa personer till relativt lägre löner, för att testa deras arbetskapacitet och kunskaper eller för att det tar längre tid att lära upp dem för jobbet.

Sannolikt är det en kombination av faktorer som driver utvecklingen. Men oavsett vad som ligger bakom är det en klar och tydlig signal från arbetsgivarna i privat sektor att de vill att högskoleutbildade ska ha relativt lägre löner än tidigare.

Det går inte ihop med den allmänna bilden av att det behövs mer högskoleutbildning och att det är brist på kvalificerad arbetskraft i privat sektor, en bild som även arbetsgivarna bidrar till.

Om det stämde skulle de ju snarare betala mer för utbildning än de gjorde tidigare. Fallande högskolepremie och ökade utbildningskrav ger snarare en bild av obalans på arbetsmarknaden.

Den obalansen kan förstås bero på att arbetsgivarna vill ha en annan typ av utbildning än den som finns tillgänglig i dag. Dessutom verkar arbetsgivarna vilja ha personer med en utbildning som gör att de kan gå in och producera nästan fullt ut från början. De bortser helt enkelt från att högskoleutbildning ger grundläggande analysförmågor som är gångbara inom många olika områden. Med internutbildning och god handledning kan många högskoleutbildade utveckla sin kompetens snabbt och dessutom lätt ställa om till andra typer av jobb och jobb inom helt andra branscher.

Utbildningssystemet kan och ska inte ställa upp på kraven från enskilda arbetsgivare. Systemet ska ha fokus på grundläggande och generella kunskaper som arbetsgivarna sedan kan bygga vidare på. Specialiseringen ska ske på arbetsplatserna och den tar olika lång tid beroende på utbildningsbakgrund och personliga egenskaper.

Den uppdelningen bygger på att utbildningssystemet håller en hög kvalitet och ger goda kunskaper. Därför har även regeringen och högskolorna ett stort ansvar. De måste satsa på att höja kunskapsnivån, både i grundskolan och i högskolan.

Den senaste tidens positiva resultat i kunskapsmätningar är glädjande, men de räcker inte utan hårt jobb återstår. För högskolan är det viktigt att alla blivande studenter har en viss kunskapsnivå och förkunskaper när de börjar.

Högskolan ska fokusera på sina huvudsakliga uppgifter, högkvalitativ utbildning och internationellt konkurrenskraftig forskning. Det innebär bland annat mer undervisningstimmar och större möjligheter för lärare att kombinera forskning och undervisning. Fler fasta tjänster är förstås också en självklarhet.

Regeringen måste överge tanken att högskolan ska lösa alla möjliga problem, från arbetsmarknadsproblem till regionalpolitiska obalanser. Det är uppgifter för andra politikområden.

Sveriges konkurrenskraft måste säkerställas och det är dags att arbetsgivarna överger drömmen om den perfekta matchningen. Den är och förblir en chimär som skymmer sikten för nödvändiga innovationer och kreativa samarbeten.

Vi måste också inse att högskolan spelar en avgörande roll för Sveriges position i den framtida världsekonomin, som trots Brexit och Trump blir allt mer sammanflätad. Högskolans uppdrag måste därför renodlas och kvaliteten i utbildningen prioriteras.

Vi får aldrig kompromissa om kunskapens värde.

Göran Arrius, ordförande Saco
Håkan Regnér, nationalekonom Saco

Införd på DN Debatt den 26 december 2016