Ta inte ifrån oss rätten att strejka

När de inblandade parterna i hamnkonflikten inte lyckades komma fram till en lösning såg arbetsmarknadsminister Ylva Johansson ingen annan utväg än att tillsätta Stridsåtgärdsutredningen med direktiv att bland annat se över möjligheten att begränsa rätten att vidta stridsåtgärder och att förändra fredspliktsreglerna.

Det är lätt att förstå frustrationen över situationen i Göteborg, men det vore allvarligt om den skulle leda ingrepp i grundläggande fackliga rättigheter, som föreningsfriheten och rätten att förhandla om kollektivavtal. En sådan utveckling skulle äventyra den svenska partsmodellens legitimitet.

Sacos 23 förbund organiserar nästan 700 000 akademiker. Saco med förbund tror på och tar ansvar för den svenska partsmodellen. Den har utvecklats genom åren och skapar en välavvägd maktbalans mellan arbetsgivare och arbetstagare som ger grunden för avtal där båda parters intressen tillvaratas.

Vi tror på ömsesidighet. Rätten att vidta stridsåtgärder ska endast användas som en sista utväg och mot den bakgrunden har Sacoförbundens användning av strejkvapnet varit sparsam genom åren. Samtidigt är stridsvapnet en förutsättning för den kollektivavtalsmodell vi valt att ha i Sverige. Även om en stridsåtgärd inte aktualiseras i en kollektivavtalsförhandling, vet båda parter att den rätten finns med i spelreglerna.

Om utrymmet att vidta stridsåtgärder begränsas ökar arbetsgivarens handlingsutrymme i motsvarande mån. Oavsett de goda intentioner som kan finnas för att lösa konflikten i Göteborgs hamn kan svaret aldrig vara förändrad lagstiftning. I alla fall inte om man inte vill riskera vår modell.

Den mest konkreta oron är att det läggs fram ett förslag om utökad fredsplikt som innebär att endast ett kollektivavtal per arbetsplats tillåts. Ett förslag som framförts i samband med hamnkonflikten är att den största arbetstagargruppens avtal ska vara det som gäller eller som i alla fall ska få företräde. En sådan regel skulle i stor utsträckning påverka Sacoförbunden och deras medlemmar.

På tjänstemanna- och akademikersidan är det vanligt att det finns fler fackförbund och kollektivavtal som samsas på en arbetsplats. I dag är det fackförbunden själva som löser eventuella gränsdragningsproblem. Möjligheten att teckna avtal skulle begränsas om staten går in och ger ett fackförbund/kollektivavtal företräde, vilket skulle vara mycket olyckligt.

Föreningsfriheten är en grundläggande facklig rättighet som skyddas av flera internationella konventioner. I kärnan av föreningsfriheten ligger ett fackförbunds möjlighet att tillvarata medlemmarnas intressen, något som inte är möjligt om ett fackförbund fråntas möjligheten att teckna kollektivavtal. Då skulle också den mångfald som finns i dag äventyras, en mångfald som möjliggör villkor och lösningar som gagnar olika yrkesgrupper när det gäller saker som lön, omställning och tjänstepensioner.

Möjligheten för arbetsgivare att ägna sig åt så kallad avtalsshopping skulle också öppnas, vilket skulle förändra maktbalansen på svensk arbetsmarknad till arbetsgivarnas fördel. De som då får betala priset är de anställda, som får finna sig i sämre villkor. Det är positivt att regeringen uttalat att avtalsshopping inte ska möjliggöras, men med en utökad fredsplikt för fackförbund som inte tecknat kollektivavtal har vi dock svårt att se att avtalsshopping helt kan undvikas, oavsett hur de nya reglerna utformas.

Sacoförbunden tillvaratar i dag medlemmarnas intressen genom diskussioner, förhandlingar och ömsesidiga avtal. Den svenska partsmodellen bygger på ansvarstagande organisationer. Men om strejkvapnet inte finns i botten minskar våra möjligheter att träffa kollektivavtal och att företräda våra medlemmar. Det är något vi inte kan tänka oss att ge upp bara för att lösa en organisationskonflikt i Göteborgs hamn.

Debattartikel inför i Aftonbladet 16 februari 2018.