Integrationspolitik utan strategi

Fredagen den 7 oktober 2011 var en solig dag. Tillsammans med 250 andra personer befann jag mig i metallkomplexet Stockholm Waterfront för att diskutera en av Sveriges viktigaste framtidsfrågor – integration.

Den relativt nyblivne integrationsministern Erik Ullenhag, FP, stod bakom inbjudan till konferensen, ”Nationellt rådslag om integration”. Han förklarade att rådslaget var en del i regeringens arbete med att ta fram en ny integrationspolitisk strategi och uppmanade oss alla att bidra.

Arbetet hade påbörjats ett halvår tidigare då en arbetsgrupp tillsatts inom regeringskansliet på Erik Ullenhags begäran. ”Gruppens arbete ska resultera i en helt ny integrationspolitisk strategi”, deklarerade integrationsministern.

En ny strategi var efterlängtad, i synnerhet som den uttalat skulle fokusera på att minska gapet i sysselsättning mellan inrikes och utrikes födda. Gruppen skulle dessutom ledas av ministerns närmsta man, statssekreterare Jasenko Selimovic, och bestå av statssekreterare från flera departement. Ett högprioriterat arbete, alltså. Selimovic reste till och med till Almedalen för att prata om gruppens arbete.

Så vad har då hänt med regeringens så stolta planer på att förnya och förbättra integrationspolitiken? Var finns denna efterlängtade strategi som skulle utarbetas av integrationsministerns egen statssekreterare?

Svaret är lika nedslående som uppseendeväckande: ingenstans.

Eller det är inte riktigt sant. Arbetsgruppen tog under sin existens fram ett kunskapsunderlag som beskriver hur integrationen fungerar i dag, ett underlag som sedan smögs in i en proposition som handlade om något helt annat (proposition 2012/13:63 - Utvidgad målgrupp för samhällsorientering samt ett kunskapsunderlag och en analys om integrationens tillstånd och utveckling). Även en del av insatserna i förra höstens budgetproposition går att spåra till arbetsgruppen, men den utlovade strategin lyser med sin frånvaro.

Resultatet av Erik Ullenhags och regeringens stora ambitioner i april 2011 blev alltså: ingen strategi och en integrationspolitik i fortsatt behov av reformer.

Alla som kommit till Sverige, personer som inget hellre vill än att få ett jobb och bli en del av samhället, måste även i fortsättningen lida av bristerna i dagens system.

Men det går korta vägen till svensk arbetsmarknad för invandrade akademiker. Här är några av Sacos förslag:

• Se över alla insatser för invandrade akademiker som i dag bedrivs i projektform. De som fungerar väl bör få en permanent organisation och finansiering.
• Främja ökad yrkesrörlighet, så att invandrade akademiker som snabbt tar ett första arbete i längden kan nå ett bästa arbete. Matchningen mellan jobb och utbildning måste bli bättre.
• Ta fram en nationell vägledning för invandrade akademiker med information om vägen till svensk arbetsmarknad och se till att den sprids. Saco har genom webbportalen Omstart bidragit med en god grund till detta arbete.
• Arbetsförmedlingens organisation behöver ökade inslag av specialisering för att förbättra sin service gentemot akademiker generellt och invandrade akademiker i synnerhet.

I en kommande fokusgruppstudie, som Saco arbetar med just nu, riktar deltagarna skarp kritik mot Arbetsförmedlingen och andra myndigheters agerande under den första tiden i Sverige. Som invandrad akademiker hamnar du lätt mellan stolarna och tvingas ofta göra allting själv, utan det stöd som samhället kan och bör erbjuda. Det är inte acceptabelt.

Jag har full förståelse för att regeringens arbete innebär kompromisser. Men att som regeringen gör, försöka sopa misslyckandet under mattan, är sorgligt.

Vi kommer att fortsätta belysa invandrade akademikers erfarenhet av den svenska arbetsmarknaden i ett seminarium den 23 maj. Jag hoppas att Erik Ullenhag kan komma.

Artikeln är även publicerad i Expressen 30 april 2013.