Lärarbristen katastrofal – radikala åtgärder krävs

Sverige står inför en akut lärarkris. Regeringen bedömer i budgetpropositionen att det totala rekryteringsbehovet av ­lärare till skolan uppgår till ungefär 70 000 heltidstjänster de kommande fyra åren. Detta motsvarar drygt 100 000 lärare då inte alla lärare jobbar heltid.

Men problemet är större än så. Regeringens prognos tar inte hänsyn till den ökande flykting­invandringen och inte heller till att några av de ­reformer som regeringen föreslår i sig bidrar till ökad efterfrågan på lärare, bland annat satsningen på mindre klasser.

Det beräknade rekryteringsbehovet förutsätter dessutom att ingen av dagens lärare lämnar yrket. Det är en glädjekalkyl, inte minst med tanke på de ökande sjukskrivningarna inom offentlig sektor där lärarna är en stor grupp.

Den absolut största utmaningen har vi inom de naturorienterande ämnena, teknik och matematik.

Den här veckan presenteras Nobelpristagarna i medicin, fysik och kemi. Senast en svensk forskare fick utmärkelsen var Arvid Carlsson för 15 år sedan och frågan är om det kommer ske igen inom överskådlig tid. För situationen som pågår just nu ute i landets skolor går inte att beskriva på något annat sätt än som en nationell katastrof.

Skolverket bedömer att vi fram till år 2020 behöver examinera ytterligare cirka 17 000 lärare i de naturorienterande ämnena, teknik och matematik för att täcka behovet på högstadiet och gymnasiet. Samtidigt ligger prognosen från Universitets­kanslerämbetet på ungefär 3 000 personer, det vill säga en brist på cirka 14 000 lärare. Det är givetvis inte hållbart. Situationen är akut och kräver radikala grepp för att lösas.

Lösningen på lång sikt är att få fler barn intresserade av naturorienterande ämnen och matematik. För att det ska bli möjligt krävs dock fler pedagogiskt skickliga lärare inom dessa ämnen. Vi har med andra ord ett Moment 22.

För att fler ska lockas måste läraryrket snabbt göras mer attraktivt genom förbättrade arbets­villkor och höjda löner. Sacos livslöneberäkningar visar att lärare är ett av de yrken där du förlorar ekonomiskt på att utbilda dig jämfört med att börja jobba direkt efter gymnasiet. Här är därför regeringens nya anslag för ökade lärarlöner en steg i rätt riktning vid sidan av de karriärtjänster den förra regeringen införde. För att lösa det akuta problemet krävs dock helt andra åtgärder.

Regeringen föreslog nyligen i en proposition att skolorna ska ges möjlighet att anställa lärare utan legitimation i två år inom de ämnen där det råder stor brist på lärare. Detta under förutsättning att de samtidigt läser den kompletterande pedagogiska utbildningen, KPU. Idag ges en sådan möjlighet men bara för ett år. KPU omfattar 90 högskolepoäng och den normala utbildningstiden är 1,5 år. Det går dock att läsa ­utbildningen med förhöjd studietakt på ett år.

Regeringens förslag har både för- och nackdelar. Fördelen är förstås den något längre anställnings­tiden huvudmännen kan erbjuda. En nackdel är att det på kort sikt undergräver legitimations- och behörighetskraven för läraryrket. Det kan också ifrågasättas om möjligheten till tvåårsanställning istället för bara ett år gör någon större skillnad för möjligheten att rekrytera naturvetare till läraryrket. Kungliga vetenskapsakademin föreslog förra året att disputerade naturvetare ska kunna få KPU betald av staten med motsvarande lönen för en doktorandtjänst. Förslaget är bra, men vi tror inte att heller detta ger något markant tillskott av nya lärare inom de naturorienterande ämnena.

Vi tror inte heller att den möjlighet som redan idag finns att få förhöjt studiebidrag för att läsa KPU med utökad studietakt ger en tillräckligt stor morot för en bredare grupp naturvetare.

Vi föreslår därför istället att regeringen prövar en modell med ett högre ekonomiskt stöd som riktas till en bredare grupp naturvetare. Stödet bör vara så högt att det kan konkurrera med a-kassan plus de kompletterande tilläggsförsäkringar många arbetslösa naturvetare har.

Samtidigt får stödet inte vara så högt att det konkurrerar med marknadslönerna inom de natur­vetenskapliga yrkena. Detta för att undvika undanträngningseffekter. Ett skattefritt stöd på runt 18  000–20  000 kronor i månaden kan vara rimligt. Det motsvarar en bruttoinkomst per månad på 23  000–26  000 kronor.

För att få ersättningen kan krav ställas på att den utökade studietakten väljs. Den månatliga ersättningen bör även kontinuerligt stämmas av mot avklarade poäng. Finansieringsmodellen kan prövas under en period om fem år för att sedan utvärderas.

Enligt Arbetsförmedlingens statistik fanns det i augusti drygt 10 000 personer med minst två års eftergymnasial utbildning inom naturvetenskap, teknik och matematik. Många av dessa uppfyller rimligtvis villkoren för att få läsa KPU.

Bland de invandrade akademikerna med naturvetenskaplig inriktning arbetar dessutom drygt 2 000 i yrken där inga krav på akademisk kompetens ställs. Många av dem kan troligtvis tänka sig att bli lärare om de erbjuds en tillgänglig och överkomlig väg dit, precis som många svenskfödda natur­vetare som ej har anställningar där deras kompetens tas tillvara.

Vad skulle då en sådan här åtgärd kosta stats­kassan? Om 5 000 personer nappar på erbjudandet uppgår bruttokostnaden till drygt 1 miljard kronor. Nettokostnaden skulle dock vara betydligt lägre ­eftersom många av de personer som väljer att nappa på erbjudandet idag får ersättning från a-kassan.

Vårt förslag kan tyckas vara radikalt. Ett mot­argument är att det finns andra bristyrken som också kräver särskilda åtgärder. Den stora lärarbristen är dock en extraordinär situation som kräver extra­ordinära åtgärder.

Robert Boije, samhällspolitisk chef, Saco
Sofia Sandgren Massih, docent och utredare, Saco

Debattartikel inför i Svenska Dagbladet 7 oktober 2015.