Nya siffror: lönespridningen har minskat – inte ökat

Den svenska lönestruk­turen har sedan en lång tid tillbaka varit en av de mest sammanpressade i världen. Men som i många andra länder har sprid­ningen i lönerna ökat trendmässigt sedan 1980-talet. Den allmänna ­föreställningen tycks vara att den ­utvecklingen fortgår med stadigt ökande skillnader. Det stämmer inte.

Beräkningar baserade på data från Statistiska centralbyrån för drygt två miljoner sysselsatta personer visar att spridningen har legat på en stabil ­nivå. Jämförs utbildningsgrupper har löne-spridningen till och med minskat trendmässigt under 2000-talet. Det här är ett av resultaten vi vill lyfta fram från antologin "Livslön – välja studier, arbete, familj", skriven av sex Sacoekonomer (SNS Förlag).

Begreppet lönespridning har många dimensioner. Det handlar om löneskillnader mellan grupper på ­arbetsmarknaden, men också om skillnader inom grupper. Mönstret med en ökad lönespridning mellan 1996 och 2001 och därefter en ­avstannande och till och med ­minskande lönespridning ser vi även i olika delar av lönefördelningen och inom olika utbildningsgrupper.

­Under perioden 1996 till 2001 ökade lönespridningen markant, ­lönerna ökade mer för personer i toppen av lönefördelningen än för personer i botten av fördelningen. 1996 ­tjänade den procent som hade de högsta lönerna (före skatt), 2,6 gånger mer än medelarbetstagaren. 2001 tjänade de nästan tre gånger så mycket. Men därefter har kvoten inte förändrats.

Under den studerade perioden har utbildningsmönstret förändrats r­adikalt. De högskoleutbildade har ökat från 16 procent 1996 till 27 procent 2009, samtidigt som andelen med enbart förgymnasial utbildning har minskat från 17 till 9 procent. ­Lönespridningen är minst inom gruppen med förgymnasial utbildning och ökar med utbildningsnivå. Störst är lönespridningen inom grupperna med minst treårig högskole­utbildning och forskarutbildning.

För alla utbildningsgrupper ­ökade lönespridningen mellan 1996 och 2001. Sedan dess har spridningen minskat inom grupperna med treårig högskoleutbildning och forskar­utbildning.

Mönstret med minskad löne­spridning mellan olika utbildningsgrupper märks även när den genomsnittliga löneskillnaden mellan olika utbildningsnivåer beräknas. 1996 var löneskillnaden mellan en treårig högskoleutbildning och gymnasieutbildning 30 procent. 2001 var den nästan 40 procent. Detta sedan inflytandet av skillnader som beror på ålder, kön och arbetsmarknadssektor rensats bort.

Efter 2001 har löneskillnaden minskat och var 2009 till och med något lägre än den var 1996.

Såväl svenska som internationella studier har visat att relativlönerna för högskoleutbildade har dragit i väg ­jämfört med andra grupper ­sedan 1980-talet. Men det gäller alltså ­inte längre.

Det är svårt att säga varför, möj­ligen har ökningen av antalet akademiker satt press nedåt på lönerna. Det är också möjligt att arbetsgivarna väljer att inte sprida lönerna efter ­arbetsinsatser trots att den lokala ­lönebildningen ger dem utrymme för att göra det.

Högre utbildning är en förutsättning för många jobb på arbetsmarknaden och för möjligheterna att få en god löneutveckling. Men lönespridningen varierar mellan olika akademikergrupper.

Lönespridningen är minst bland dem med hälso- och sjukvårdsutbildningar (utom läkare), medan den är störst bland dem med ekonom- och juristutbildningar. Och skillnaden är mycket stor. Tiondelen som tjänar mest bland arbetsterapeuterna har 1,3 gånger högre lön än den tiondel som tjänar minst. Bland ekonomer och jurister har den som tjänar mest nästan tre gånger mer betalt än den som tjänar minst.

Här vill vi lyfta fram att skillnaderna i lönespridning speglar skillnaderna i den privatekonomiska avkastningen av olika högskoleutbildningar. För grupperna med en liten lönespridning visar det sig vara en dålig investering att ta en akademisk ­examen jämfört med att börja jobba direkt efter avslutat gymnasium. Det gäller framför allt för dem med vård- och omsorgsutbildningar samt lärarutbildning. Lönsamheten är däremot god för läkar-, teknik-, ekonomi- och juristutbildningar där lönespridningen också är stor.

Uppenbarligen ­signalerar lönespridningen att det finns goda ­utvecklingsmöjligheter inom yrket. Det innebär att det lönar sig att ta ansvar och anstränga sig, och att det finns många karriärvägar. Lönespridningen är med andra ord en del av dynamiken på arbetsmarknaden.

För att få till en bra löne­utveckling över livet och förbättra sin livslön – att få en avkastning på alla sina studieår – behövs det lönespridning.

Detta är den goda lönespridningen.

Göran Arrius, Sacoordförande
Lena ­Granqvist, Sacoekonom
Håkan Regnér, Sacoekonom

Införd på di.se Debatt 17 oktober 2011