Alla partier blundar för miljardhål i välfärden

Saco har under många år pekat på de finansiella utmaningar som den svenska välfärdsmodellen står inför. Det handlar dels om välfärdstjänsterna som finansieras via kommuner och landsting, dels om det ökade finansieringsbehov som finns inom rättsväsende, försvar och infrastruktur.

Den demografiska utvecklingen innebär att antalet barn, unga och äldre ökar i betydligt högre takt än de i yrkesverksam ålder. Det är en situation många länge har varnat för ska komma, nu är vi där. Men samtliga politiska partier duckar för välfärdens långsiktiga finansiering.

Enligt Sveriges kommuner och landsting, SKL, beräknas de demografiskt betingade kostnadsökningarna till 10 miljarder kronor per år de närmaste åren. Därutöver tillkommer de kostnadsökningar som följer av att kraven på välfärdstjänsterna stiger i takt med invånarnas inkomstökningar, ökad köpkraft och den medicinsk-tekniska utvecklingen.

Totalt menar SKL att kommuner och landsting kommer att sakna 59 miljarder kronor år 2021. Det motsvarar en hel försvarsbudget.

Värt att notera är också att nödvändiga löneökningar inom många akademikeryrken i vård, skola omsorg inte har tagits hänsyn till. Om inte välfärdssektorn kan rekrytera rätt kompetens kommer kvaliteten i välfärden att försämras och välfärdssystemets legitimitet att ifrågasättas.

Det är därför helt nödvändigt att det skapas bättre möjligheter till löneutveckling och karriär i välfärdsyrkena.

Även socialförsäkringarna är en del av välfärdstjänsterna. Transfereringssystem som sjukförsäkring, föräldraförsäkring, arbetslöshetsförsäkring och ålderspension är betydande delar i det svenska välfärdssystemet.

Över tid har inkomsterna stigit medan ersättningsnivåerna i socialförsäkringarna i stort sett legat still, vilket resulterat i att en allt mindre del av inkomsten täcks av det allmänna systemet. Det så kallade taket i försäkringarna har inte höjts i takt med löneutvecklingen.

En allt större del av inkomsten hamnar därför över taket och ersättningsgraden sjunker. En löntagare får knappt 80 procent av sin inkomst vid sjukdom på inkomster upp till 28 000 kronor, det så kallade taket. Inkomst över det ersätts inte.

Medianinkomsten i Sverige är i dag 29 000 kronor. Det betyder att hälften av alla som yrkesarbetar har en inkomst som ligger över taket. Nästa år höjs basbeloppet, men ändå väntas 44 procent ha en arbetsinkomst som är högre än taket i sjukförsäkringen. Bland akademikerna är andelen två av tre.

För att säkra inkomsttryggheten kompletteras socialförsäkringarna med försäkringar via kollektivavtal eller privata försäkringar. Det gör att socialförsäkringssystemen håller på att utvecklas mot en modell som är tudelad; en allmänt finansierad låg grundnivå och en högre nivå som är privatfinansierad av individen eller arbetsgivarna.

Att systemen är så pass urholkade leder alltså till att en stor majoritet av landets akademiker betalar två gånger för sitt försäkringsskydd. Först via arbetsgivaravgifter och sedan till kompletterande skydd via medlemskap i ett fackförbund eller avstått löneutrymme.

Att skjuta över kostnaderna för socialförsäkringarna på individen och arbetsmarknadens parter är naturligtvis ett sätt för staten att spara pengar. Men i längden ger det legitimitetsproblem.

Välfärden i Sverige finansieras i första hand via beskattning av inkomster. Men eftersom andelen yrkesverksamma skattebetalare minskar i förhållande till de som ska försörjas är det svårt att få ekvationen att gå ihop.

Fler arbetade timmar är ett sätt att förbättra finansieringen; det är viktigt att föra en arbetsmarknads- och skattepolitik som ökar sysselsättningen. Det är dock otillräckligt och löser inte problemet på lång sikt.

Samhället har därför egentligen bara tre alternativ och troligen behövs en kombination av dessa:

1. Höja skatterna.
2. Hitta alternativa finansieringskällor.
3. Skära ner på välfärdsåtagandet.

SKL har varnat för att kommunalskatten kan behöva höjas med två kronor per hundralapp. Det vore ytterst skadligt för samhällsekonomin.

Skattesystemet måste istället ge incitament till ökad produktivitet och tillväxt. Saco har därför sedan länge efterfrågat en bred översyn av skattesystemet och en skattereform med fokus på sänkt skatt på arbete. En skatteöversyn räcker dock inte för att finansiera det omfattande välfärdsåtagandet.

Politikerna kan inte längre ducka för det uppenbara. Sverige behöver en ordentlig diskussion om vilka krav som är rimliga att ställa på den offentligfinansierade välfärden. Vi måste också prata mer om alternativa finansieringslösningar samt ansvarsfördelningen mellan det offentliga och privata.

Vi förstår att frågan är politiskt känslig, men det är ingen anledning att undvika ämnet. Sacos kongress har därför tagit beslut om att verka för en förutsättningslös utredning som tillåts vända på alla stenar när det gäller välfärdsåtagandets finansiering och omfattning. Med tanke på de utmaningar som vi står inför är det angeläget att ett sådant arbete påbörjas snarast.

Sveriges akademiker tar ansvar för välfärdssamhällets utveckling. De förväntar sig att våra folkvalda politiker gör detsamma.

Göran Arrius, ordförande Saco

Debattartikel inför i Svenska Dagbladet 5 december 2017