I inslaget som går att lyssna på här vill Björklund förbättra villkoren för att kunna rekrytera fler duktiga personer in på forskarbanan. Bakgrunden är en rapport från Högskoleverket som visar att en tredjedel av alla doktorander som avbryter utbildningen gör det av sociala skäl. Att skyddsnätet är för dåligt.

Visst är det fint att regeringen äntligen reagerar. Villkoren har varit alltför dåliga alltför länge. Men precis som jag sa i söndagens Ekot som går att lyssna på här blir man ju lite provocerad. Björklunds förslag är nämligen bara en bit på vägen. Idag är verkligheten att en doktorand alltför ofta går på stipendier eller utbildningsbidrag. Trots att en forskarutbildning faktiskt är en doktorandtjänst. Detta innebär att doktoranden omfattas av lika dysfunktionella eller sämre socialförsäkringssystem som studenter. Vilka går att läsa mer om i Studielinjen.

När två av fyra år kvartstår på doktorandtjänsten måste en doktorand på utbildningsbidrag anställas. Regeringen vill nu ändra detta till enbart ett år utan anställning. Men fortfarande återstår då ett år utan lön och social trygghet. Visst är ett år mindre än två. Men om Björklund nu menar det han säger i Ekot att förändringen är "ingen stor kostnad för högskoleväsendet" – varför går han inte hela vägen?

Även den förslagna förändringen om att alla lärosäten i framtiden måste teckna försäkringar för social trygghet för doktorander som går på stipendier är bra. En förbättring till det bättre men fortfarande är nästan alltid en anställning att föredra.

I Saco Studentråds rapport Utbildning straffbart tog vi ställning för länge sen:

• Öka resurserna till forskarutbildningen och avskaffa utbildningsbidrag och stipendier som finansieringsformer. Då kan doktorander ges doktorandanställning under hela forskarutbildningen, vilket garanterar tillgång till de ekonomiska trygghetssystemen.

Vill Björlund ha en forskarutbildning i världsklass måste han gå hela vägen.