Studenternas vision om utbildning i ett konkurrenskraftigt Europa

Det här är en omarbetad version av Saco studentråds ordförandes anförande under Nordisk Akademikerorganisationers seminarium i Helsingfors 1–2 september 2022 

I Saco studentråd ser vi framför oss ett mer enhetligt och jämförbart utbildningssystem i Europa. Bolognaprocessen har inneburit att EU:s högre utbildning blivit mer överförbar mellan Europas länder. Det har medfört andra problem, I Sverige inte minst förlängda studietider. I grund och botten är det däremot positivt att skillnaderna mellan länder har minskat.  

Processen borde utvecklas, men framför allt finns det ett behov av att arbetsmarknaderna i Europa hänger med. Personer med utländska akademiska kvalifikationer möts ofta av skepsis på arbetsmarknaden för att arbetsgivaren inte känner igen utbildningen. Den som genomgått en akademisk utbildning i Europa ska företrädesvis kunna tillämpa sin kunskap i alla arbetsmarknader. När kompletteringar är nödvändiga ska dessa finnas tillgängliga och redo att brukas efter behov. 

En i praktiken mer integrerad arbetsmarknad förutsätter en arbetsmarknad av högre kvalitet. Ska arbetsmarknaderna för akademiker kunna nyttjas sömlöst måste de präglas av bra och rättvisa villkor.  

För unga betyder det att arbete utan inkomst måste försvinna. Obetalda praktikplatser utan koppling till ett utbildningsprogram är fortfarande vanligt i stora delar av Europa – inte minst i Bryssel där de gemensamma europeiska lagarna blir till. Unga akademiker måste kunna få arbetslivserfarenhet och samtidigt få betalt för det bidrag man ger till verksamheten. Nyexaminerade ska inte heller behöva arbeta 80-timmarsveckor bara för att anses ge ett tillräckligt bidrag till verksamheten. 

Det är däremot inte enbart ett krav på arbetsgivaren – utbildningarna måste också bli bättre på att förbereda sina studenter för arbetsmarknaden. Alltför många genomgår idag en akademisk utbildning för att sedan komma ut oförberedda på arbetsmarknaden. Utbildningen har inte utrustat den studerande med de kunskaper eller färdigheter som arbetsmarknaderna efterfrågar. Därför måste det finnas bättre förutsättningar att stämma av sin kunskap mot arbetsmarknaden under utbildningen – genom work placements, praktikplatser och case-studier. Själva utbildningen måste ha tillgång till verktyg som används i arbetslivet. 

Det här går även att applicera på distansundervisningen. Det finns mycket positivt med distansundervisning och digital undervisning. Det ökar flexibiliteten när det möjliggör friare studier för studenterna. Men utan informella diskussioner med kursare, utan direktkontakten med föreläsare och utan helheten som utgör den traditionella bilden av högre utbildning så finns det en risk att det gör dig sämre förberedd på att möta arbetslivet. Därför är det viktigt att vara aktsam vid omställningen från fysisk till digital undervisning. 

I diskussioner kring arbetsmarknadsnära utbildning är det viktigt att poängtera att kunskapen för kunskapens skulle självklart måste vara en fortsatt viktig del av den akademiska utbildningen. Det som skiljer högre utbildning från annan utbildning är forskningskopplingen och fokuset på det kritiska tänkandet. Det måste värnas. 

Vidare kan arbetsgivare självklart inte heller förvänta sig att få färdiga anställda direkt från högskolorna – det finns ett tredelat ansvar för att anpassa den anställda till arbetet, mellan den individuella studenten, arbetsgivaren och utbildningsgivaren. Arbetsgivare ska också ställa rimliga utbildningskrav – alla som behöver en utbildning för att få jobb ska självklart få det, men alla ska inte behöva en högskoleutbildning för att få jobb. 

Väl ute i arbetslivet, med trygga anställningar och mycket individuell frihet i sitt professionsutövande, behöver det vara lätt att röra sig mellan arbete och studier. Det måste självklart satsas på livslångt lärande, där arbetstagare sömlöst kan kompetensutveckla och kompetensväxla och ändå ha en stabil plats på arbetsmarknaden. 

I ivern att möjliggöra utbildning mitt i livet får vi däremot inte glömma bort de som börjar yrkeslivet med att utbilda sig. Den 19- eller 20-åring som påbörjar sina juridik-, ingenjörs- eller lärarstudier direkt från gymnasiet har lika stor rätt till utbildningsplats och resurser som den som kompetensväxlar mitt i karriären. Satsningen på det livslånga lärande får inte ske på bekostnad av de som idag är ”traditionella studenter”. 

För att summera, visionen för utbildning i ett konkurrenskraftigt Europa måste ge människor möjlighet att förvärva sina kunskaper i ett land och sedan utnyttja dem i ett annat. Det förutsätter effektivare validering och komplettering men allra mest en mer likvärdig arbetsmarknad av hög kvalitet. Utbildningen måste vara arbetsmarknadsnära och svara på de behov som finns på arbetsmarknaden – utan att akademiska principer om kritiskt tänkande och forskning överges. Det kräver också att arbetsgivarna endast ställer högre utbildningskrav där det är befogat – en högre utbildning ska inte vara ett krav för att få ett stabilt arbete och det går faktiskt att lära sig på jobbet. Slutligen måste det satsas på det livslånga lärandet – men det kan inte ske på bekostnad av det som är en student idag. Ett konkurrenskraftigt Europa kräver en högutbildad befolkning och det kräver i sin tur att en del av befolkningen utbildar sig både länge och tidigt i livet.